Mitt liv, mina funderingar, min resa - välkommen att följa med. Singeltjej som bytt Sveriges fyra årstider mot Singapores två. Spännande, kul, efterlängtat...och oerhört skrämmande.
Katastrof, har ju helt glömt att recensera lördagens stora händelse – Melodifestivalen! Denna institution som när man var yngre tillhörde en av årets höjdpunkter, nu när den är utspridd över en hel månad orkar man inte bry sig längre. Speciellt inte då uppladdningen inför den börjar i media ca sex månader innan själva händelsen. Lätt tröttsamt. Nåja, första deltävlingen ägde alltså rum i helgen och jag visste det skulle bli en plåga då ett av mina hatobjekt var programledare. Ursäkta, men Lena Ph kan inte det där med att leda program. Hon ska utan minsta tvekan hålla sig till sången. Emellanåt undrade jag om hon inte trodde det var The Lena Show. Ryser!!
Sen har vi då själva tävlingen. När första numret kom på scen så började jag ana oråd – sång på portugisiska, karnevalsklädda dansare...hmm, nä tack. Sen kom dom då i rad, den ena låten sämre än den andra med ett riktigt djupdyk när Hanna Graaf gjorde något som jag tror skulle likna ett försök att sjunga – och härma Marilyn Monroe. Hon borde ägnat sig åt bara den ena av de två sakerna, då kanske det hade blivit iaf halvdant. Jag vet inte om det är jag som uppfattat tävlingen fel, men är det inte låtarna som tävlar – och inte artisterna? Ibland undrar jag nämligen inte om det är tvärtom. Det kastas kläder, och allt möjligt annat, för att få uppmärksamheten. Snacka om att distrahera bort från själva sången. Jaja.....
Men, när jag mer eller mindre hade gett upp hoppet då äntrade han scenen. Andreas Johnson. Tävlingens joker. Jag något överraskad. Och killen levererar kvällens helt klart bästa låt. Tack för den!!! Hade den inte vunnit och gått vidare till stora Sverigefinalen, då hade jag skrivit stora protestlistor....nån måste upp till kamp mot Carola som redan verkar ha utsett sig till årets vinnare, och då har hon inte ens framfört sin låt.
Måste bara kommentera en till av låtarna – var det nån mer än jag som fick en väldig känsla av John Farnham och låten ”The voice” när Magnus Bäcklund framförde sitt nummer?
Igår var jag iväg på bouleturnering. Nej, jag spelar inte boule utan det var en kick-off grej. Men, tävlingsmänniska som jag är så kan jag ju inte delta i sånt där utan att ge mitt allt för att vinna. Parades ihop med en ung, supertrevlig tjej. Som visade sig hade naturliga talanger för det där med boule så i par gick hon och jag obesegrade igenom alla våra matcher och tog dessutom totalsegern med mest poäng. Men, tro inte att det var klart där. Nope, det skulle minsann spelas en finalomgång mot dem som kommit tvåa i poängligan...och då rusade adrenalinet till lite för mycket så då gick det inte alls. Surt!! Fast eftersom chefen spelade i andra laget så hade det väl blivit ett himlans gnäll om han fått pisk. Så han fick vinna *S*
Dålig förlorare? Jag? Aldrig på miljonen.... ;) Anette funderade lite vid
21:19 och
0 har tyckt till
A net around the world
